Jag kände av min utmattning under en lång tid innan jag kraschade in i den berömda väggen men kämpade vidare med det både fysiska och psykiskt tunga jobbet inom vården.

Samtidigt bar jag på en ständig oro runt en nära anhörig.

Mitt andningshål blev träning, och jag tränade för att hålla min oro och ångest i schack.  När jag tänker tillbaka så var det mycket hos mig som inte fungerade som det skulle långt innan. Jag glömde saker, hade svårt att koncentrera mig och humöret var svajigt och jag hade lätt till tårar.

Jag kunde sitta i bilen och köra och inte veta vart jag var på väg, hittade inte till kända platser, kom inte ihåg namn, viktiga saker, pinkoder och lösenord mm. Jag hade alltid haft stenkoll på saker och ting.

Jag var ju den duktiga flickan som alltid ställde upp och hade koll på allt.  

Det var svårt för omgivningen att förstå, även om de ville. Det har varit tufft för min familj och inte bara för mig. Jag har dåligt samvete över att barnen som då var små hade en mamma som inte orkade vara med i olika aktiviteter och närvarande som jag hade önskat. Men jag gjorde så gott jag kunde och orkade. Barnen har också varit en del i tillfrisknandet genom att de har påmint mig när jag varit för stressad och humöret svängde och kunnat bromsa mig själv.

När jag skulle sova snurrade tankarna hela tiden och jag hade en oro i kroppen.

Jag fick inte tag i tankarna men det snurrade och snurrade hur trött jag än var. Jag brukar säga att ”turbon” slog i gång när jag skulle sova. Det kändes som jag hade en ”teflonhjärna”, det jag ville komma ihåg gled av och försvann och minnet var uselt.

Jag började tappa ord, svårt att hänga med i långa samtal, det var som att jag ibland tryckte på en pausknapp mitt i ett samtal. Sedan fick hoppa in i samtalet igen och då hade jag ingen aning om vad personerna pratade om.

Naturligtvis kände jag mig jättedum när jag fick en fråga och jag inte visste vad jag skulle svara för att jag inte hängde med i samtalet, att jag inte hade orkat lyssna eller delta hela samtalet ut.

Det kan lätt tolkas som ointresse även om det inte var det. Livet kändes som det stod stilla, jag orkade inget, ville inget och vågade ingenting. Jag var arg, ledsen, orolig, ångestladdad och kände hopplöshet. När skulle allt bli som vanligt igen? När skulle jag bli mig själv igen?

Vägen tillbaka var lång men så småningom började jag komma på fötter igen. Jag kunde hantera min utmattning ganska bra men kände ändå att jag inte kom vidare i livet. Jag fick börja på stress-rehabilitering på sjukhuset där jag träffade andra i min situation, människor som förstod vad jag gick igenom. Stressrehabiliteringen gav mig verktyg att hantera mitt utmattningssyndrom. Men ändå fattades något. Jag började leta efter andra sätt för att komma vidare i mitt liv och mående. Till slut hittade jag Solkarinas hemsida. Jag pratade länge med Solkarina på telefon och fick förslaget att gå en Reikikurs i klassisk japansk Reiki.

Jag var inte mogen för en fysisk kurs eftersom min ”teflonhjärna” gjorde att jag glömde mycket och jag ville inte göra bort mig.

Jag skämdes över mitt dåliga minne.

Som tur var fanns det en distansutbildning. Så 2016 gick jag min första Reikikurs och det förändrade mitt liv. Jag fick under kursen individuella samtal och stöd när jag lärde mig Reiki och det var otroligt viktigt för mig.

Jag fick ta det i min egen takt, jag kunde fråga, få råd, tips och stöd.   Med Reikins hjälp fick jag ett lugn som jag inte hade tidigare och jag kunde varva ner min snurrande ”turbohjärna” och det medförde att jag började sova bättre. Jag lärde mig meditera och fokusera på här och nu. Jag kunde slappna av mer, få en djupare avslappning och lindra min ångest och oro med Reikin. Det blev tystare i huvudet, mindre surr. Ju mer jag gav mig själv Reiki desto mindre symtom hade jag. Det var ingen quick fix, men på någon månad kunde jag känna stor skillnad. Genom den klassisk japansk Reiki kunde jag börja läka mig själv. När oro och ångest kom krypande gav jag mig själv Reiki och då kunde jag häva påslaget av oro.

Det var också då mitt inre sökande började, jag började hitta mig själv.

Min självkänsla och självförtroende växte. Självkärleken växte sakta. Jag började sortera bort sådant som inte var jätteviktigt för mig, började säga nej till saker jag inte ville, vågade be om betänketid i stället för att säga ja direkt. Jag började känna att jag hade en balans i livet och jag kände mig lugnare och mer harmonisk. Jag gjorde det som var bra för mig. Jag gav också vår kanin Busan Reiki när jag satt i soffan och tittade på tv. Hon älskade verkligen att få Reiki, hon blev så avslappnad och ”kurrade” och kunde ligga länge och njuta. Det finurliga är att när jag ger Reiki så får jag själv Reiki samtidigt, helt perfekt!

Min längtan att lära mig mer om Reiki och alternativa metoder växte. Gick Reiki 2 både på distans och fysiskt och senare Reiki 3 och är lärare i den klassiska japanska Reikin idag. Ett holistiskt och synsätt är viktigt för mig. Vi är en helhet, kropp, själ och ande. Allt hör ihop. Min dröm är att Reiki ska vara ett komplement i den vanliga vården i framtiden. För jag vet att den hjälper!                                                                                                                                           

Jag vill bara lära mig mer och lära fler!    Att jag dessutom vågade jag starta ett eget företag det hade jag aldrig vågat drömma om, men jag gjorde det.                            

Text: Karin Holm Hemsida

Artikel ur Reikitidningen juni 2021